Abbildungen der Seite
PDF
EPUB

COMICORUM GRÆCORUM FRAGMENTA.

EPICHARMUS'.

Απολεῖ με τὸ γένος· μὴ λέγ', εἰ φιλεῖς ἐμὲ,
μῆτερ, ἐφ' ἑκάστῳ τὸ γένος· οἷς ἂν τῇ φύσει
ἀγαθὸν ὑπάρχῃ μηδὲν οἰκεῖον προσὸν,
ἐκεῖσε καταφεύγουσιν εἰς τὰ μνήματα

καὶ τὸ γένος, ἀριθμοῦσίν τε πρὸς πάππους ὅσοι.
οὐδ ̓ ἕνα δ ̓ ἔχοις ἰδεῖν ἂν, οὐδ' εἰπεῖν ὅτῳ
οὐκ εἰσὶ πάπποι· πῶς γὰρ ἐγένοντ ̓ ἄν ποτε;
εἰ μὴ λέγειν δ ̓ ἔχουσι τούτους, διά τινα
τόπου μεταβολὴν, ἢ φίλων ἐρημίαν,
τί τῶν λεγόντων εἰσὶ δυσγενέστεροι ;

ὃς ἂν εὖ γεγονώς ᾖ τῇ φύσει πρὸς τἀγαθὰ,
κἂν Αἰθίοψ, ᾖ, μητερ, ἔστιν εὐγενής.

Σκύθης τις ὄλεθρος, ὁ δ ̓ Ανάχαρσις οὐ Σκύθης;

[blocks in formation]

1 Hoc Fragmentum Epicharmo tribuit Stobæus Τ. 86. 6. sed rectius Menandro Τ. 87. 4. quod et Gaisfordius notavit. Vide Porsoni Advers. p. 308. Dobræi Advers. T. II. p. 361. Meinek. ad Menand. p. 191. Nimirum Dorica dialecto utebatur Epicharmus. Ceterum Menandro potius quam Epicharmo olim tribuerunt etiam Morelius Ex Vet. Com. Fab. Sent. p. 3. et H. Stephanus Com. Gr. Sent. p. 97. et 153. Fragmenta duo Pseud-Epicharmea merito taxat Meinekius 1. c. Fragmentorum Epicharmeorum editionem ibi pollicitus; quæ tamen, ut videtur, lucem haud vidit. Epicharmi Fragmenta collegit H. P. Kruseman, Harlem. 1835. Nonnulla etiam huc spectantia vulgavit C. J. Grysar Colon. 1828. sed notus mihi nomine tantum est libellus. De Pseud-Epicharmo consulendi sunt Fabricius Bibl. Gr. T. II. p. 302, 3. Harles. Dobræus 1. c.

"Ad sententiam egregie convenit Plato Theæt. p. 174. d. Ta' δὲ δὴ γένη ὑμνούντων, ως γενναῖός τις, ἕπτα πάππους ἔχων πλουσίους ἀποφῆναι, παντάπασιν ἀμβλὺ καὶ ἐπὶ σμικρὸν ὁρώντων ἡγεῖται τὸν ἔπαινον, ὑπὸ ἀπαιδευσίας οὐ δυναμένων λογίζεσθαι, ὅτι πάππων καὶ προγόνων μυριάδες ἑκάστῳ γεγόνασιν ἀναρίθμητοι” ΜΕΙΝΕΚ.

* Stobæus Τ. 87. 4. οὐδὲν δ ̓ ἔχουσι πλεῖον, οὐδ ̓ ἐρεῖς κ. τ. λ. et sic edidit Meinekius, Valckenario obsecutus Diatr. p. 150.

4

* Shakspear. All's well that ends well II. 3. 'Tis only title thou disdain'st in her, the which | I can build up. Strange is it, that our bloods, of colour, weight, and heat, pour'd all together, | would quite confound distinction, yet stand off in differences so mighty: If she be | all that is virtuous, (save what thou dislik'st, | a poor physician's daughter) thou dislik'st | of virtue for the name: but do not so: |from lowest place when virtuous things proceed, | the place is dignified by th' doer's deed: | where great additions swell, and virtue none, | it is a dropsied honour: good alone | is good, without a name; vileness is so: the property by what it is should go, not by the title. She is young, wise, fair; | in these to nature she's immediate heir; | and these breed honour: that is honour's scorn, which challenges itself as honour's born, and is not like the sire: Honours best thrive, | when rather from our acts we them derive | than our fore-goers: the mere word's a slave, debauch'd on every tomb; on every grave a lying trophy; and as oft is dumb, | where dust, and damn'd oblivion, is the tomb of honour'd bones indeed. Dryden. The Wife of Bath's Tale 378. But, for you say a long descended race, | and wealth, and dignity, and pow'r, and place, | make gentlemen, and that your high degree is much disparag'd to be match'd with me; | know this, my lord, nobility of blood | is but a glittering and fallacious good. | The nobleman is he whose noble mind | is fill'd with inborn worth, unborrow'd from his kind. Id. Sigismunda and Guiscardo 509. Thus born alike, from virtue first began | the difference that distinguish'd man from man: | he claim'd no title from descent of blood, | but that which made him noble made him good. Et rursum 556. Ev'n mighty monarchs oft are meanly born, and kings by birth to lowest rank return; | all subject to the pow'r of giddy chance, |for fortune can depress, or can advance; | but true nobility is of the mind, | not giv'n by chance, and not by chance design'd. Thomson. Coriolanus III. 3. I tell thee then, whoe'er amidst the sons of reason, valour, liberty, and virtue, | displays distinguish'd merit, is a noble | of nature's own creating. Such have risen, | sprung from the dust; or

where had been our honours? Quivis comparabit Ovid. Metam. XIII. 140. Sallust. B. Jug. 85. Juvenal. Sat. VIII.

5 « Σκύθης τις ὄλεθρος; Recte Grotius: Scytham exsecramur? at Anacharsis non Scytha ? Diogenes Laert. II. 75. Σίμος Φρυξ καὶ ὄλεθρος. Liban. de Vita sua p. 69. a. ἄνθρωπος ὄλεθρος. V. Valck. ad Theocr. Adon. p. 311. B. et ad Ammon. I. 10." MEINEK. Demosth. Phil. III. 7. οὐ μόνον οὐχ Ἕλληνος ὄντος οὐδὲ προσήκοντος οὐδὲν τοῖς Ἕλλησιν, ἀλλ ̓ οὐδὲ βαρβάρου ἐντεῦθεν ὅθεν καλὸν εἰπεῖν, ἀλλ ̓ ὀλέθρου Μακεδόνος. Id. De Corona 39. περίτριμμα ἀγορᾶς, ὄλεθρος γραμματεύς. Ceterum locum sic dividit Porsonus apud Walpolium: Σκύθης τίς; ὄλεθρος. Quod Gaisfordium fugit. Vertit Wranghamus: Is he a Scythian? Scum!

CRATINUS.

* Πανὶ κάδον δεῦρο βάστασόν τινα.

Β. πότερα χαλκοῦν ἢ ξύλινον; Α. καὶ χρυσοῦν ἐὰν προσῇ. Α. οὐδαμῶς, ξύλινος δ' ἐκεῖνός [σοι. χαλκοῦς μοί ποτ ̓ ἦν,] ἀλλὰ χαλκοῦς ὢν ἀπέδρα. Α. πότερα Δαιδάλειος ἦν ἤ τις ἔκλεψεν αὐτόν;

1

ΘΡΑΤΤΑΙΣ.

Apud SCHOL. ad Eurip. Hec. 826.

5

Ex recensione Dobræi Addend. ad Porsoni Aristophan. p. (120) “Scholiastes Euripidis Hecub. 838. T. IV. p. 189. Matth.: Πανὶ κακὸν δεῦρο μαστάων τινα ποτε χαλκοῦν ἢ ξύλινον καὶ χρύσεον προσἦν. οὐδαμῶς· ξύλινος ἐκεῖνος, ἀλλὰ χαλκοῦς ὢν ἀπέδρα. Πότερον δαιδάλειος ἦν, ἤ τις ἔκλεψεν αὐτόν; sic hic locus vulgo corruptissime legitur, de quo Matthiæ nihil se discernere posse libere fatetur; ipse quoque eum ita ut erat reliqui. Barnesii conjectura ineptissima referri non meretur. Summus Hermannus apud Matthiæ ad h. l. legendum conjicit: - - - πάνυ κακὸν δ. βάστασόν τ. · | Πότερα χ. ἢ ξ. ;—Καὶ μὴ χρυσίου προσῇ. | Οὐδαμῶς. ξ. γ' ἐκο ---- ̓Αλλὰ Χ ὢν ἀπ.—πότερα δ. ἦν | Ἤ τις ἔκλ. αὐτόν; aliter Dobree ad Aristoph. Nub. 518. [Vide et Advers. T. II. p. 154. J. B.]—Certi nihil de Fragmento statui potest; tamen hic de statua quadam loqui credam, ut in locis Euripidis et Platonis comici a Scholiasta allatis, non de patera vel de cado, ut viri doctissimi voluisse videntur." RUNKEL. De statua etiam intelligit Cumberlandius in

versione, Hertelium secutus p. 308. qui, amoto inciso post οὐδαμῶς, omnia omittit, quæ adverbium illud præcedunt. Confer Platonis Menonem sub fin. ΣΩ. ὅτι τοῖς Δαιδάλου ἀγάλμασιν οὐ προσέσχηκας τὸν νοῦν. ἴσως δὲ οὐδ ̓ ἔστι παρ' ὑμῖν. ΜΕ. προς τί δὲ δὴ τοῦτο λέγεις; ΣΩ. ὅτι καὶ ταῦτα, ἐὰν μὲν μὴ δεδεμένα ᾖ, ἀποδιδράσκει καὶ δραπετεύει· ἐὰν δὲ δεδεμένα, παραμένει. ΜΕ. τί οὖν δή; ΣΩ. τῶν ἐκείνου ποιημάτων, λελυμένον μὲν ἐκτῆσθαι, οὐ πολλῆς τινος ἄξιόν ἐστι τιμῆς, ὥσπερ δραπέτην ἄνθρωπον· (οὐ γὰρ παραμένει·) δεδεμένον δὲ, πολλου ἄξιον. Vide et Hipp. Μaj. init. Nonnulla ad rem protulit Brodæus Anth. Gr. IV. p. 479. Cf. infra Platonis Fragm. I. De metro consulendus est Dobræus 1. c.

EUPOLIS.

I'.

[ocr errors]

Καὶ μὴν ἐγὼ πολλῶν παρόντων οὐκ ἔχω τί λέξω,
οὕτω σφόδρ ̓ ἀλγῶ τὴν πολιτείαν ὁρῶν παρ' ἡμῖν.
ἡμεῖς γὰρ οὐχ οὕτω τέως ᾠκοῦμεν, ὦ γέροντες,
ἀλλ ̓ ἦσαν ἡμῖν τῇ πόλει πρῶτον μὲν οἱ στρατηγοὶ
ἐκ τῶν μεγίστων οἰκιῶν, πλούτῳ γένει τε πρῶτοι,
οἷς ώσπερεὶ θεοῖσιν ηὐχόμεσθα· καὶ γὰρ ἦσαν.
ὥστ ̓ ἀσφαλῶς ἐπράττομεν· νυνὶ δ ̓ ὅποι τύχοιμεν,
στρατευόμεσθ' αἱρούμενοι καθάρματα στρατηγούς.

[ocr errors]

Apud STOв. T. 43. 9.

5

WALPOL.

1 Fragmentum hoc forsan e fabula, cui titulus Δήμοι, desumptum imitatus est Aristoph. in Ran. 733. Versus Eupolidis ibi post Berglerum opportune advocavit Brunckius." « Recte Meinekius hæc ad Δήμους retulit, in quæst. scen. I. p. 49. Verba sunt cujusdam e viris summis Atheniensium." RUNKEL. De metro consulendi sunt Porsonus Suppl. Praef. ad Hec. p. XLIV. Hermannus Elem. Doctr. Metr. II. 16. Gaisfordius ad Hephaest. p. 246. Tatius Greek Tragic and Comic Metres § V.

2 << • ὑμῖν attulit Meinekius, qui igitur v. 3. οἱ γέροντες cum Grotio præferre videtur; vulgo ήμῖν et ὦ γέρ.” RUNKEL. Etiam Brunckius οἱ γέροντες, notante Walpolio.

3 Vide infra ad Eubuli Fragm. I. n. 6.

Π.

5

Ἀλλὰ δίαιταν ἣν ἔχουσ ̓ οἱ κόλακες πρὸς ὑμᾶς λέξομεν· ἀλλ ̓ ἀκούσαθ ̓ ὡς ἐσμὲν ἅπαντα κομψοὶ ἄνδρες· ὅτοισι πρῶτα μὲν παῖς ἀκόλουθός ἐστιν ἀλλότριος τὰ πολλὰ, μικρὸν δέ τι καμὸν αὐτοῦ. ἱματίω δέ μοι δύ ̓ ἐστὸν χαρίεντε τούτω, οἶν μεταλαμβάνων· ἀεὶ θάτερον ἐξελαύνω εἰς ἀγοράν. ἐκεῖ δ ̓ ἐπειδὰν κατίδω τιν ̓ ἄνδρα ἠλίθιον, πλουτοῦντα δ', εὐθὺς περὶ τοῦτον εἰμί. κἄν τύχῃ λέγων ὁ πλούταξ, πάνυ τοῦτ ̓ ἐπαινῶ καὶ καταπλήττομαι δοκῶν τοῖσι λόγοισι χαίρειν. εἶτ ̓ ἐπὶ δεῖπνον ἐρχόμεσθ' ἄλλυδις ἄλλος ἡμῶν μᾶζαν ἐπ ̓ ἀλλόφυλον, οὗ δεῖ χαρίεντα πολλὰ τὸν κόλακ ̓ εὐθέως λέγειν, ἢ φέρεται θύραζε. οἶδα δ' Ακέστορ' αὐτὸ τὸν στιγματίαν παθόντα σκώμμα γὰρ εἶπ ̓ ἀσελγὲς, εἶτ ̓ αὐτὸν ὁ παῖς θύραζε 15 ἐξαγαγὼν ἔχοντα κλοιὸν παρέδωκεν Οἰνεῖ.

και τι

ΚΟΛΑΞΙ.

Apud ATHEN. VI. p. 236. E. F.

10

• Totum Fragmentum citat Hermannus Elem. Doctr. Metr. III. 6. 2. de Metro Choriambico Polyschematisto ibi agens, itemque Gaisfordius ad Hephæst. p. 296.

* “ ὅτοισι [ex Porsoni em.] Alibi in MSS. citat ὅτων ex Cd. Τ. 414. ὅτοισι Aristoph. Εq. 755. et ᾧ τινι Ed. C. 1671. ἧς τινος Æsch. Agam. 1329. ή τινι Aristoph. Nub. 957. οἷς τισι Pac. 1278." DOBR. Vulgo τοῖσι.

3 « In quarto versu Porsonus, μικρὸν δὲ τὸ κάμνον αὐτοῦ, sententia aut non satis commoda, aut non satis apte expressa, ut mihi quidem videtur. Quare servavi quod olim proposueram, quodque in libris est, non nisi eo discedentibus, quod κáμov habent. Hoc dicit: servulum habeo, plerumque alienum, in quo mihi non nisi paullum quid juris est.” HERMANN. « Vulgo δέ τι κάμον, quod Hermannus et Dindorfius emendarunt. μ. δὲ τὸ κάμνον αὐτοῦ Porsonus, μ. δὲ τελοῦμεν αὐτῷ Lucas Eup. p. 104. s.” RUNKEL

« ZurückWeiter »